Skip to content

Vår första tid i Sverige, minne 24

Bilolyckan

Jag minns bilolyckan som är den enda incident jag skulle önska radera från mitt liv. Den lämnade efter dig livslånga konsekvenser som jag lever med sedan tre decennier tillbaka. Jag skaffade körkort på kort tid för att underlätta livet i Norrland där vi bodde. Bilen var livsnödvändig när man bodde i Bureå och arbetade i Skellefteå och hade två små barn som gick på dagis. Det gick smidigt och jag sparade en del tid tack vare bilen. En dag köpte jag en palm på lunchtiden och ville så gärna få hem den utan att den fryser. Det visade sig i efter hand att just denna dag fick staden sin första frost. Asfalten var blank som spegel, men inget syntes. Jag körde på landsvägen mot Bureå och plötsligt tappade jag kontrollen över bilen samtidigt som jag såg en bil i mötande fil. Jag minns sekunden då jag bestämde mig att köra bilen i diket istället för att krocka med bilen som körde åt mitt håll. Kommande sekunder blev oerhört dramatiska. Bilen välte, rullade sex gånger och hamnade på taket. Det gick väldigt fort. Under dessa sekunder väntade jag på döden, samtidigt som jag tänkte på mina flickor! Vem ska hämta dem på dagis? Deras pappa var på en lång utlandsresa. Bilbältet har räddat mitt liv. Efter flera hårda sparkar lyckades jag öppna dörren ca 20 som och tog mig ut ur bilen. Jag blev skrämd när jag såg hur bilen såg ut. Mannen som körde den mötande bilen kom springande mot mig eftersom han bevittnade olyckan. Han tittade på min bil och på mig och trodde inte sina ögon att jag levde. Han erbjöd att skjutsa mig till sjukhuset. ”Nej tack, jag måste hämta mina barn på dagis, men jag vet inte hur. Min bil ligger ju upp och ner och har förvandlats till skrothög som du ser”, svarade jag. Han var väldigt snäll och naturligtvis skjutsade han mig till dagiset och sedan hem. Det roliga i det hela var att min äldsta dotter Nora frågade om vad som har hänt med vår bil när vi kom hem. Jag berättade om olyckan och att bilen ska skrotas. Hon började gråta och sa: ”ååååå har vi ingen bil nu?”. Jag som trodde att det var glädjetårar att mamma klarade sig. Underbart hur barn tänker! Och det blev ingen palm. Den skrotades tillsammans med min gamla orange Volvo.

 

Sahar

2 Kommentarer

  1. Berit Larsson den 2021-01-28 kl 17:57

    Åh, vilken skräckfärd jag fick, tack för att Du finns med oss idag.
    Jag har haft mitt körkort i 50 år i November 1970, körde jag upp och klarade mig.

    • Sahar Almashta den 2021-02-03 kl 15:56

      Tack fina Berit att du följer mig och det jag gör:-)

Lämna en kommentar





Scroll To Top