Vår första tid i Sverige, minne 23

”Fackföreningar”

Vi hade bott några månader i Stockholm. I en etta med kokvrå på Amanuensvägen. Livet var en väntan. Våra respektive skolor började först i augusti och det var bara mars. Vi läste extra svenska i avvaktan på sommaren. På sommaren kunde man jobba några månader. Lite kapitaltillskott inför skolstarten.

Svenskakursen var ingen höjdare. Svåra ord skulle behandlas under flera veckor. Det som kursansvariga ansåg var svåra ord bestod mest av utländska ord på svenska. Prolongera, deja vu, angin. Jag hade föredragit att lära mig ord jag inte kunde. Skäkta, finge, ehuru, hart när.

Det var första gången i mitt liv jag skulle tillbringa det persiska nyåret på egen hand. Till råga på allt hade vi läckage i den lilla ettan. De hade rivit upp golvet i den lilla lägenheten för att hitta läckaget. Jag hade min säng i ett hörn. Som tur var hade de satt upp en provisorisk brygga över det uppbrutna golvet. En plåtbrygga som jag kunde gå över för att komma till kokvrån.

När de rev golvet var jag bortrest. Sen var det helg. På måndag kom han som skulle fixa lägenheten. Min kurs började klockan nio och hans arbetsdag klockan sex.

Jag gjorde i ordning frukosten och bjöd snickaren på kaffe. Medan vi satt till bords försökte jag få igång en konversation.

– Har du jobbat länge i branschen?

– Det är tio år snart.

– Antar att du trivs med jobbet, eftersom du har fortsatt så länge.

– Väl, det är ett jobb.

– Själv tycker jag att byggbranschen är intressant. Har till och med jobbat med det i några år:

– Är du också snickare?

– Nej, arkitekt. En annan länk i samma kedja.

– Aha.

– Egentligen borde alla kunna lite om varandras jobb.

– Jaha?

– Själv har jag varit med och lagt tak. Lärde mig mer om takkonstruktioner på en dag än vad jag hade läst i plugget i flera veckor. Skulle vara nyttigt om alla arkitekter jobbade lite som byggare.

– Det går inte.

– Inte? Varför det?

– Vi har fackförening som stoppar arkitekter från att ta våra jobb.

Jag blev tyst. Här försökte jag föra i bevis att alla var lika viktiga och så var han rädd att jag skulle ta hans jobb.

-Ja, det förstås. Vilken tur att det finns fackföreningar.

Keivan A.