Skip to content

Vår första tid i Sverige, minne 17

Min första cykel

Jag minns upprymdheten som jag upplevde när jag satte mig på min första cykel i Bureå. Innerst inne visste jag att jag borde kunna cykla. I min födelsestad Babylon var det otänkbart för tjejer att cykla. Killar fick naturligtvis göra det. Därför hade mina bröder stora herrcyklar som jag aldrig sett att de använde. När jag var cirka sex år gammal fattade jag ett modigt beslut som grundade sig på min vetskap om det trista faktumet att jag inte kommer att kunna cykla ute på gatan pga av mitt kön. Nu ska jag ändå lära mig cykla, bestämde jag. Jag lånade eller snarare snodde en av mina bröders cyklar när ingen av de var hemma. Cykeln var enorm för min lilla kropp. Jag började öva stående på vår trädgård. Det var helt omöjligt för mig att sitta på sadeln och nå pedalerna. Jag cyklade på den som Lotta på Bråkmakargatan gjorde när hon cyklade på tant Bergs stora cykel. Projektet var lite enklare för Lotta eftersom hon övade på en damcykel och inte herrcykel. Jag övade som sagt på en stor herrcykel, vilket gjorde att jag inte ens kunde stå rakt och cykla. Ni förstår hur jag menar. Till slut lärde jag mig cykla och känslan av lycka var obeskrivlig. Och detta blev en många hobbier som jag utövade när tillfället gavs.

Minnet av denna barndoms upplevelse gjorde mig säker på att jag borde visst kunna cykla som vuxen. Sådana färdigheter sitter ju i ryggmärgen. Därför köpte jag en begagnad damcykel så fort våren kom till Bureå och satte mig på den. Efter bara några minuter började jag cykla och jag ramlade inte en enda gång. Känslan av frihet och lycka var gigantisk och ungerbar. Äntligen får jag cykla ute på gatan när jag har fyllt trettio år, tänkte jag. Underbart. Cykeln fortsätter att vara en kär och viktig del av mitt liv. Den är min trogna väninna som bär hela mig utan att tröttna!

 

Sahar

Lämna en kommentar





Scroll To Top