Blogg Integration i praktiken, del 11

 

”Att göra sig hörd som utsatt människa i ett kroniskt underläge är näst intill omöjligt”

Vad är Sverige?

Släpper vi in vår vän, den danske filosofen Kirkegaard, för att få hjälp med att besvara frågan kommer han antagligen med sitt gemyt att svara att det får ni fråga människorna om för det finns inget annat svar än det som kommer från varje person.

En kommer att svara att Sverige är en nation med egen flagga och gränser.

En nyanländ flykting som kommer från en krigszon eller ett fängelse kan svara att Sverige är det fina snälla landet som har tagit emot mig när det har varit otänkbart i det egna hemlandet. Frågar vi en nyanländ som bor inneboende hos sina släktingar och åkt in i den myndighetscentrifug som alla måste tumlas i innan de blir riktiga svenskar får vi ofta vilsna, ledsna, arga svar som den ger som sett det första hotet undanröjt och nu ska försöka få svar på varför man inte får egen bostad och varför man måste flytta varannan månad och varför barnen ständigt måste uppleva nya miljöer. 

Den som varit i landet ytterligare någon tid känner att självkänslan och modet tryter av den enkla anledningen att det inte hjälper att springa fortare för att förstå hur det svenska samhällsmaskineriet fungerar och hur det kan hjälpa en. Hur de än försöker hålla tempo och mål bromsas de av att myndigheterna ställer krav på språkförståelse och ödmjukhet och principen om allas likhet inför lagen. Det som från början var en nästan romantisk uppfattning om det svenska som paradiset på jorden förbyts för många till uppfattningen att det nästan är som i det gamla landet med den enda skillnaden att det inte är krig och förföljelse här. Någon har beskrivit det att det är som att slippa fysisk tortyr men att utsättas för psykisk sådan.

Hur tänker då vi som är mottagare i landet? Vi har ju i vår idé integration i praktiken haft som ett mantra att i brist på riktig kunskap utgår vi från det vi tror är verkligheten. Vi är på grund av de berättelser vi fått höra helt övertygade om att det svenska samhället är bättre på att besluta än på att lyssna. Det är viktigare att göra rätt än att förstå. Kanske är dessa enkla teser förklaringen till att många nyanlända går in i väggen efter en tids vistelse i Sverige. Att göra sig hörd som utsatt människa i ett kroniskt underläge är näst intill omöjligt, kanske av den enkla anledningen att den som sitter i myndighetsposition helt enkelt inte är utbildad i att lyssna utan i att vara just myndighet med makt och förvaltningsansvar.

Vi tror på att det är dags för en omställningsprocess nu. I dagsläget är mer än 50 miljoner människor på flykt i världen beroende på krig. Det finns regler kring asyl och annat som duger gott som de är. Det finns också omvärldskunskap om orsakerna till krigen. Problemet vi ställs inför som mottagande land är inte materiella resurser till hjälp för de asylsökande utan i första hand att en ny syn behövs på det uppdrag vi alla har, nämligen att på ett nyfiket och utforskande sätt närma oss de människor som kommer till oss i stället för att utgå ifrån att den kunskap vi tror oss ha är tillräcklig. Vi säger i våra föreläsningar att varje möte med en nyanländ är ett möte med hela landet. Varje tjänsteman som i sin funktion möter en nyanländ är därför en ambassadör för det nya landet. Nu tar vi sommarlov och fortsättning följer..

Tomas och Sahar