Blogg Integration i praktiken, del 9

 

”Alla attityder vi har till invandring idag, är framvuxna av en integrationspolitik som skapades igår”

Följande scenario får en Stockholmare uppleva alltför ofta: En bil får motorstopp på Essingeleden en måndag morgon. Köerna bildas snabbt, och raskt kommer väl ungefär 30000 Stockholmare för sent till jobbet. Man kan fråga sig dels vad detta beror på och vad man kan göra åt det. Givetvis är den kortsiktiga lösningen att bärga den trasiga bilen men den långsiktiga, hur ser den ut?

Sannolikt är det så att beslutet om hur Stockholmstrafiken ska se ut fattades för ungefär 20 år sedan. Konsekvenserna av den tidens beslut uppkommer dock idag. Dagens politiker kommer då med mängder av olika intressanta förslag om hur man ska göra för att komma tillrätta med miljöfrågorna, den ökande bilismen, folks obenägenhet att åka tunnelbana och annat. Alltså löser man problemen i helt fel ordning. Det hade sannolikt varit bättre om politiken hade varit mer långsiktig och kanske inte just bara politik så hade det inte sett ut som det gör idag.

Politikerna är alltid för sent ute och har dessvärre inte det inflytande över människors beteende de själva önskar och behöver nästan aldrig ta konsekvenserna av sina beslut eftersom dessa uppkommer väldigt lång tid efter det att besluten är fattade.

När det gäller det som tidigare kallades ”invandring”, men nu benämns migration, kan vi se samma baklängesgång. SD gick till val på sitt tema och alla andra partier gör tvärs om och pratar om integration nu. Bra i och för sig, tycker vi, men man har missat målet. Alla de attityder och föreställningar vi idag har om det nya samhället är framvuxna som konsekvenser av en integrationspolitik som skapades i Sverige efter krigsslutet 1945 och framåt.

Sverige var förskonat från ett världskrig och behövde arbetskraft främst till industrin och arbetskraftsinvandring var ett sätt att få folk till verkstadsgolvet. I 50-talets Sverige talades det inte ett ord om integration. Man fick vara den man var, och finnar var som de var och jugoslaverna som de var. Huvudsaken var att man gjorde sig nyttig i arbetslivet. Och det var ingen som frågade om man hade arbetslust eller inte, för alla var ju här just för att få jobb. Frågor om asyl och annat var ganska unga och okända begrepp. Sverige hade en årlig tillväxt i världsklass, nationen kunde försörja alla och kvinnorna gjorde debut på arbetsmarknaden. Sannolikt bildas våra attityder och värderingar redan då, men blommar ut i konsekvenserna först nu när efterkrigstidens största flyktingström kommer över våra och andras gränser. Plötsligt dammar vi av våra nationella klyschor om vår nationalitet och annat helt ointressant i en tid när de som kom på 50-talet är integrerade och svenska så det förslår utan att samhället gjort ett enda dugg mer än att låta folk arbeta.

Vi har en känsla av att det vi nu uppfattar som orsaken till bristande integration och därmed segregation inte är en konsekvens vare sig av människors attityd eller politiska beslut i nuet utan sannolikt konsekvenser av en uppbyggd samhällsstruktur som har ett par decennier på nacken. Det som är idag är så just för att någon bestämt att det ska vara just på det sättet. Samhällelig ingenjörskonst kan ibland verka spektakulär när konsekvenserna av en dålig konstruktion blir synliga först efter flera decennier.

När idén om vårt mångfaldsprojekt Integration i praktiken föddes såg vi nuets villkor och hade en praktisk arbetslivsvardag att hantera. Vi utgick från ett helt annat perspektiv än det politiska nämligen att människor styrs av sina tankar och känslor. Konsekvenserna av detta blir inte omedelbart synliga, men om människor får möjligheten att, med en god historia i botten, ändra sitt sätt att tänka så kommer resultatet ganska snabbt. En amerikansk president har en gång ställt saken så att man ska inte fråga vad landet kan göra för mig utan vad jag ska göra för mitt land.

För vår del har vi formulerat det så att vi frågar oss vad vi kan göra för god sak, och inte vad den goda saken kan göra för oss. Det är inte konstigt att vårt projekt, uppbyggt på story telling, språket och mötet mellan människor, får effekt. Konsekvenserna av decenniers dåliga politiska framstötar har då inte alls med saken att göra.

Fortsättning följer. Givetvis..

// Sahar Almashta och Tomas Sandström