Blogg Integration i praktiken, del 1

”Vi kan inte förändra världen med vårt projekt, men vi kan påverka vårt sätt att tänka kring den”

Sahar Almashta och Tomas Sandström arbetar med Praktikertjänsts projekt Integration i praktiken. Projektet fokuserar på socialt ansvarstagande och ska underlätta  integration och skapa en bättre kommunikation kollegor emellan, men också i mötet med patienter. En tredjedel av Praktikertjänsts anställda har utländsk bakgrund.

I en serie blogginlägg berättar Sahar och Tomas om hur Integration i praktiken växt fram och hur det kommit att bli ett viktigt verktyg inte bara på Praktikertjänst utan även hos andra företag och organisationer runt om i Sverige. 

Vad är Integration i praktiken?

En vanlig arbetsdag för oss kan bestå av att hantera olika personalärenden där något av någon anledning helt enkelt inte fungerar.

Innan projektet Integration i praktiken kom igång reflekterade vi inte så mycket över orsakerna till problemen. Men vi hade en groende känsla av att konflikter på arbetsplatsen kunde bero på språklig förvirring, eller att parterna hade olika syn på hur man samverkar i grupp och hur man kan tänka i olika situationer.

Den problemställning som blev tydlig var att medarbetare hade så olika uppfattning om hur de bör arbeta tillsammans att det blev ett effektivitets- och lönsamhetsproblem. Stundtals ledde detta till oklarheter hos både chefer och medarbetare om vad som förväntades av dem, både gällande attityd och beteende. Vi var övertygade om att detta ”gnissel” påverkade relationen till patienterna.

Vi befäste vår uppfattning om att varje gång en anställd lämnar oss på grund av missnöje med vårt sätt att hantera konflikter som kan uppstå är ett misslyckande. både socialt och ekonomiskt. Det kostar att rekrytera, och tillgången på arbetskraft inom vårdbranschen är begränsad.

Vi synade Praktikertjänsts rekryteringsprocess för att se om det fanns verktyg för att kunna förutse när ”krockar” mellan kollegor skulle kunna inträffa. Vi samtalade med kollegor för att utforska hur de såg på mellanmänskliga relationer inom Praktikertjänst och vad som skulle kunna göras för att förbättra dem.

Samtalen gjorde oss succesivt medvetna om att det mänskliga beteendet till väldigt stor del är betingat av vår kulturella ryggsäck. Nu började projektet bli riktigt spännande. Tänk om det är så att vår ryggsäck också styr oss när vi ska betrakta omvärlden?

Historieböckerna åkte fram och vi funderade mycket över hur migration skett genom tiderna. Vi insåg att det vi ser idag, både hos Praktikertjänst och i samhället i stort, inte var något nytt. Vi behövde inte gå längre tillbaka än till 50-talet för att se att migration var en grund för den industriella expansion som Sverige genomgick på den tiden. Det som händer i omvärlden idag påverkar oss på precis samma sätt. Vilhelm Mobergs romaner Utvandrarna och Invandrarna gav oss en spegling av hur det gamla Sverige påverkades av att en mycket stor del av befolkningen lämnade för att söka sin lycka på andra sidan Atlanten.

Med problemet definierat kom nästa stora uppgift – att lösa problemet och paketera det på ett bra sätt. Vi satte en agenda: Vi kan inte förändra världen med vårt projekt, men vi kan påverka vårt sätt att tänka kring den. Hur vi uppfattar världen och varandra har större betydelse än hur världen i sig ser ut. Där föddes den första idén: ”-Det blir som vi tänker”.

Många kan uppfatta frågan som kontroversiell, och i värsta fall irrelevant. Därför stod vi inför ännu en uppgift – att presentera något som av många kan uppfattas som både kontroversiellt och politiskt, när syftet inte alls är det. Hur intresserar vi en större publik för ett så pass svårt och generellt begrepp som just integration?

Varje gång en människa berättar sin historia blir vi nyfikna, därför valde vi att basera vårt projekt på storytelling. Projektet, som alltså kom att kallas Integration i praktiken, kom att bestå av en föreläsning i form av en berättelse, med obegränsade möjligheter för publiken att komma in i historien. Precis så började vårt integrationsarbete, i praktiken.

Fortsättning följer…

//Sahar Almashta och Tomas Sandström