Vår första tid i Sverige, minne 16

”Lucia”

Jag minns upplevelsen av min första Luciadag i Sverige och som blev ett minne för livet. För flera decennier sedan brukade man inte låsa dörren till sitt hem. I alla fall i lilla byn Bureå där jag bodde mina första fem år i Sverige. Vi har naturligtvis aldrig hört talas om någon luciadag eller luciatåg.  Jag var hemma och tittade på tv med barnen och det var MÖRKT ute. Ytterdörren till lägenheten var som sagt inte låst. Plötsligt hörde vi många små steg. Och det dröjde inte länge förrän vi såg ungefär tio barn med långa vita dräkter och tända ljud i sina händer. En flicka hade tända ljus på huvudet.

De stod framför oss och fyllde vardagsrummet med sång och värme. De sjöng för oss! Vi fattade ingenting, men gissa om vi blev överväldigade av lycka! Vi tittade och lyssnade på dem med öppna munnar, ögon och öron. Bokstavligen. Vi blev förtrollade.

Jag brukar alltid berätta om den här upplevelsen i mina föreläsningar. Hur kan jag glömma en sådan kärlekshandling från mitt då nya hemland?  Den där luciadag bär jag i mitt hjärta tills jag dör.

 

Sahar